Translation – Novels

James Moors is a writer and voice-over artist. You can find his blog here.

Excerpt from Chapter 1 of “Regarding Resurrection” by James Moors

 

Original

Nathan had arrived with five minutes to spare, but getting to the station on time was only the beginning of his trouble. There was apparently only one ticket booth where you could interact with a human being. Other than this, the only hope was to offer yourself for humiliation at the hands of one the electronic ticket dispensers. Difficult machines to get sense from at the best of times, but on this occasion, someone – having no doubt discovered they had spent their money home on lunch – had apparently felt it necessary to see whether or not this particular machine could distinguish a chicken salad sandwich from a £20 note. Nathan decided to take his chances with the booth.

The queue was already five people deep and, after three minutes, showed no signs of movement. At the front of the queue a man and a woman, Nathan assumed to be couple, were arguing with the ticket vendor. He couldn’t hear exactly what about, but thought he heard the man mention King Arthur, and couldn’t help wondering what relevance this had to obtaining a rail ticket. Nathan thought they seemed overdressed for a morning in late July, and found it odd that, from behind at least, they both seemed to be dressed in exactly the same clothes.

He glanced up at the arrivals and departures monitor. The Leeds to London train had arrived and was now standing at platform 4. Claire would be on that train. She had boarded the train in Leeds, having agreed to go with Nathan for support – of which he would need plenty – and would now be sat waiting impatiently for him. The monitor said that the train would be leaving at 11:05. Nathan looked down at his wrist. Still no watch. He looked up at the clock above the ticket booth.

10:58.

Politeness was no longer an option. Nathan had waited his whole life for a day like today, and he wasn’t going to let chicken salad sandwiches or leather-jacket-wearing Keanu Reeves wannabes stand in his way. He pushed to the front of the queue and rapped on the ticket vendor’s window.

‘Excuse me! What’s the hold up here?’ Nathan demanded.

The ticket vendor, who didn’t look old enough to be in a train station without his mummy, replied politely; he was in no hurry.

‘I’m just dealing with this gentleman sir. If you’ll just go to the back of the queue I’ll be with you in a moment.’ He smiled at Nathan, then turned back to the couple and resumed his explanation of why there were no trains that stopped at Camelot leaving from this station, today or anytime soon.

‘If it’s sightseeing you want, I hear Stonehenge is quite nice, and it just happens we have a train leaving for Lincoln at 11:45.’

Nathan could no longer believe his ears. He knocked on the window again. ‘Look…’ he read the Vendor’s name tag. ‘…Gordon, I realize you’re probably not old enough to be taking geography lessons at school yet, but Stonehenge is in Wiltshire, and unless this rail network is in the habit of giving priority to those wanting passage to mythical destinations I would like a ticket please. London is where I’m going. You’ve heard of that, right? It’s a real place, it’s not in Lincoln and the train is waiting on the platform right now!’ He took a deep breath and waited for a response, but Gordon was too stunned to answer.

The man wanting to go to Camelot finally turned to look at him, but said nothing, and just went on wearing his sunglasses.

‘Look mate,’ said Nathan, sounding rather braver than he felt. ‘I saw The Matrix too, and you’re not intimidating anybody!’ But Nathan was intimidated. He couldn’t see the man’s eyes but he could feel them, and they weren’t looking at his face. They were looking at a part of him that he couldn’t see when he looked in a mirror. He gave himself a mental slap and looked back at the ticket window. He felt safer engaging in a staring contest with Gordon.

‘Are you gonna give me a ticket or not?’

Gordon had been allowed a few seconds to regain his composure and had done so, along with his patronizing grin.

‘I’m sorry sir…’ he began.

Nathan no longer had time to argue. He left the queue and returned to the ticket machine.

The chicken sandwich jammed in the money slot was at least three days old, and Nathan had no doubt there would be things living in there now with much more life in them than the chicken ever had, but “needs must, when the Devil locks you out of the toilet!” as Mike was fond of saying. Nathan wasn’t entirely sure what he meant by this, but it seemed appropriate to the task at hand.

With some mental effort, Nathan wiped off the mouldy bread and retrieved what looked like it had been a lettuce leaf from the slot. He fed his first £20 note into the slot and to his surprise the machine took it; only to give it back three seconds later, complete with tomato seeds. He tried again; more seeds. He looked round at the clock.

11:03.

Nathan had begun to panic, but his attention was caught by another slot, in the centre of the machine with a flashing green light above it.

Credit or Debit card payments: Please insert card with magnetic strip facing upward

He fumbled in his pocket for the card, pushed it into the slot and watched as the light turned from red to green and back to red. There was a whirr as the machine thought about completing the transaction, then decided against it, and Nathan’s card popped half out of the slot. He tried to retrieve it but the machine had other ideas. He pulled on the card but his hands were sweaty with panic and the machine wasn’t going to give up its prize that easily. He wiped his hands on his shirt and tried again. Still nothing. Finally he dug a key out of his pocket and jammed it into the slot; levering it back and forth until the card came free, looking somewhat less healthy for the struggle. Nathan looked round again at the ticket booth. The couple were now gone, and so was the queue. He sprinted across and slammed his money on the counter.

‘Ticket! London!’ He said, gasping for breath.

‘Oh dear!’ replied the ever superior Gordon. ‘You’ve cut that a bit fine sir. That train’s just about to leave. Single or return?’

‘London!’ was now all Nathan could say through gritted teeth.

‘Single or return?’ Gordon was still managing to smile.

‘Return!’

‘There you go sir! One return ticket to London-Waterloo and your…’

Nathan grabbed the ticket and ran, not bothering to wait for change. If Gordon’s mathematics was anything like his geography it could take all day. He ran through the electronic barrier, did a swift 90 degree turn and sprinted down the steps and through the underpass to platform 4. As he ran toward the other side he glanced at the clock suspended from the ceiling.

11:06

He could see platform 4 as he neared the top of the steps. The train was moving!

 

 

 

 

Translation/Översättning Amki Moors

 

Nathan hade anlänt med fem minuter till övers, men att ta sig till stationen var bara ett av många problem. Det fanns tydligen bara en biljettlucka där man kunde få prata med en riktig människa. Utöver det var ens enda hopp den förödmjukan som stationens elektroniska biljettautomat erbjöd.  Dessa apparater var svåra nog att handskas med i vanliga fall, men i detta fall hade någon – säkerligen efter att de insett att de råkat spendera sin sista slant till hemresan på lunch – tyckt det var nödvändigt att se om just denna maskin kunde skilja på en 20 pundssedel och en kycklingmacka. Nathan bestämde sig för att försöka sig på biljettluckan istället.

Framför honom stod redan fem personer, och efter tre minuter hade kön inte rört sig en millimeter. Längst fram i kön grälade en man och en kvinna, som Nathan antog var ett par, med kassören. Han kunde inte riktigt urskilja vad som sades men trodde att han hörde någon nämna kung Artur och undrade vad detta kunde ha att göra med att köpa en tågbiljett. Nathan tyckte de verkade lite väl varmt klädda för en julimorgon och att det var underligt att de, i alla fall bakifrån, även verkade vara klädda precis likadant.

Han sneglade mot anländnings och avgångsskärmen. Leeds till London tåget hade anlänt och väntade vid perrong 4. Claire var på det tåget. Hon hade klivit på i Leeds efter att hon gått med på att stötta Nathan – och stöd behövde han mycket av – och just nu satt hon säkert och väntade otåligt. Skärmen sa att tåget skulle avgå 11:05. Nathan stirrade på sin handled. Fortfarande ingen klocka där. Han kikade upp på klockan ovanför ståndet.

10:58.

Artighet var inte längre möjligt. Nathan hade väntat hela livet på en dag som denna, och han tänkte inte låta kycklingmackor eller läderjacksklädda Kenau Reeves wannabes hindra honom. Han knuffade sig längst fram i kön och knackade på kassörens fönster.

‘Ursäkta mig! Vad är det som tar så’n tid?’ krävde han att få veta.

Kassören, som inte såg ut att vara gammal nog att ens befinna sig på en tågstation utan sin mamma, svarade artigt; han hade inte bråttom.

‘Jag tar bara hand om den här herren, sir. Om ni är så vänlig och återvänder till er plats i kön så ska jag hjälpa er om ett ögonblick.’ Han log mot Nathan och vände sig sedan tillbaka till paret i ett fortsatt försök att förklara att det inte fanns några tåg med Kamelot som slutstation, vare sig idag eller inom en snar framtid.

‘Om det är sevärdheter ni är ute efter så har jag hört att Stonehenge är trevligt, och vi råkar ha ett tåg som avgår mot Lincoln 11:45.’

Nathan kunde inte tro sina öron. Han knackade på rutan igen. ‘Hördu…’ han läste kassörens namnlapp, ‘… Gordon, jag vet att du antagligen inte är gammal nog för att de ska ha börjat med geografi i din skolklass än, men Stonehenge ligger i Wiltshire, och om det här företaget inte råkar prioritera passagerare med mytologiska destinationer vill jag verkligen köpa en biljett tack. London ska jag till. Det har du väl hört talas om va’? Det är en riktigt plats, det ligger inte i Lincoln och tåget står vid perrongen just nu!’ Han drog ett djupt andetag och väntade på svar, men Gordon vad alldeles för förbluffad för att svara.

Mannen som ville åka till Kamelot vände sig till slut om för att se på Nathan, men sade inget och fortsatte helt lugnt att ha på sig sina solglasögon.

‘Alltså polarn,’ sa Nathan, och lät tuffare än han kände sig. ‘Jag har också sett Matrix så du skrämmer inte någon ska du veta!’ Men Nathan kände sig skrämd. Han kunde inte se mannens ögon men han kände blicken, och den var inte riktad mot hans ansikte. Den stirrade rakt in i den del av honom han inte själv kunde se i spegeln. Han gav sig en mental örfil och vände sig mot biljettluckan igen. Det kändes tryggare att mäta sig med Gordon.

‘Tänker du ge mig nå’n biljett eller?’

Gordon hade fått ett ögonblick att återhämta sig och gjort det, och med det återvände hans dryga leende.

‘Jad är ledsen sir…’ började han.

Nathan hade inte tid att tjafsa. Han lämnade kön och gick fram till biljettautomaten.

Kycklingmackan som var intryckt i sedelspringan var minst tre dagar gammal och Nathan var säker på att det nu levde varseler i mackan med större livsgnista än vad kycklingen någonsin haft, men “måste man så måste man, när fan låst ut dig från dasset!” som Mike ofta sade. Nathan var inte helt säker på vad som menades med detta, men det verkade passa in på situationen han befann sig i.

Med viss känslomässig ansträngning torkade Nathan bort det mögliga brödet och drog ett sladdrigt objekt som kunde ha varit sallad ur sedelspringan. Han matade in den första 20 pundssedeln och såg med överraskning att maskinen accepterade den; tre sekunder senare kom den tillbaka med några tomatfrön på som bonus. Han försökte igen; mer frön. Han tittade upp på klockan.

11:03.

Nathan började gripas av panik men upptäckte helt plötsligt en annan springa mitt på automaten med en grön lampa ovanför som blinkade friskt.

Kredit och debit kortbetalning: Vänligen mata in kortet med magnetremsan uppåt.

Han trevade i fickan efter kortet, tryckte in det i springan och iakttog medan ljuset blinkade från rött till grönt och rött igen. Det surrade medan maskinen funderade på att tillåta överföringen och bestämde sig sedan för att inte göra det. Nathans kort skickades halvvägs ur springan igen och han försökte ta det, men automaten hade andra planer. Han drog i kortet, men hans händer var fuktiga av all panik och maskinen tänkte inte släppa sitt byte så enkelt. Han torkade fingrarna på tröjan och försökte igen. Nehej. Till slut slet han en nyckel ur fickan och körde in den i kortspringan; han vickade den fram och tillbaka tills kortet, som nu såg rätt olyckligt ut, till slut lossnade. Nathan tittade bort mot biljettluckan igen. Paret var borta och med dem hela kön. Han kastade sig fram och drämde ner pengarna framför kassören.

‘Biljett! London!’ Flämtade han fram, kippandes efter andan.

‘Kära nå’n!’ sa den evigt överlägsne Gordon. ‘Du har inte gott om tid nu, sir. Tåget är just på väg att avgå. Enkel eller retur?’

‘London!’ var nu allt Nathan kunde trycka fram mellan sina gnisslande tänder.

‘Enkel eller retur?’ Gordon fortsatte le.

‘Retur!’

‘Varsågod sir! En returbiljett till London-Waterloo och din…’

Nathan snappade upp biljetten och sprang. Han brydde sig inte om någon växel. Om Gordons mattekunskaper var på samma nivå som hans geografi kunde det ta hela dagen. Han sprang genom den elektroniska spärren, vände nittio grader, och kutade nerför trappan och genom gången till perrong 4. Medan han sprang mot den bortre sidan kastade han en blick på klockan som hängde från taket.

11:06

Han kunde se perrong 4 när han närmade sig trappans översta steg. Tåget var igång!